The soul of a pisces with the heart of a dragon

Och det är det som är poängen. Jag ser att jag är kär, men jag känner det inte. Det är som en utomståendes perspektiv. Och jag har en idé om varför det är så. Jag tror att jag kan ha gjort mig själv "döv" inför kärleken. Det låter konstigt, och väldigt hemskt, men jag tror det faktiskt. Jag har nämligen, i egenskap av fisk, en väldigt romantiserad bild av kärlek, och då menar jag väldigt. För mig är kärlek som den är i film eller böcker. Det skall vara en känsla som fyller hela ens väsen, som sveper med sig en som i en storm. Det skall på något sätt vara en gigantisk känsla som tar över ens liv.

Den här tron tror jag gör att jag är döv och blind inför en lugnare och kanske mer realistisk form av kärlek. En känsla som inte tar över en och gör att man inte kan koncentrera sig på någonting. En lugn kärlek som helt enkelt fyller hålen i ens självförtroende. En kärlek som är lugnt och fast som ett berg som man kan vila sig mot och hålla i när man är nere. En kärlek som försiktigt håller ens mod uppe när världen går emot en. En kärlek som i hemlighet gör att man lyckas med det man tar sig för. En kärlek som lugnar själen och gör att man hinner stanna upp och andas när man går igenom livet. En kärlek som helt enkelt sätter ett extra leende på ens läppar. En kärlek som helt enkelt ger en det där inre lugnet som gör att man hinner se allt det vackra i livet. En kärlek som helt enkelt lugnt och sansat lappar ihop en, som fyller hål och rätar ut knutar. En kärlek som lär en att uppskatta varje dag och varje människa man har i sitt liv och att aldrig ta något eller någon för givet.

Det är den kärleken som finns mellan mig och J, den lugna, den riktiga, den sanna. Det inser jag nu när jag skriver om det, nu när jag är tvungen att förklara den. Den där passionerade film- och bokkärleken är väl fin på sitt sätt, men den håller inte. Det gör bara den lugna, sanna kärleken. Jag måste bara lära mig att se den, att känna den, att förstå den. Att inse att det här är den kärlek jag behöver och vill ha. Och när jag tänker efter så är det den kärleken jag vill ha. Jag skulle inte byta den mot någonting.

Vad gör man när man saknar någon så att det nästan gör ont? Så att det gör ont? Vad gör man när den personen är så fundamentalt viktig för ens liv? Vad gör man när den människan är så fysiskt lång borta? Hur hanterar man ett hjärta som är så helt och fullt av kärlek som man inte förstår? Hur hanterar man det när det känns som att det ska brista och man bara vill gråta i timmar? Gråta tills den man saknar står framför en igen.

Jag vet att jag kommer att må bra igen imorgon, åtminstonne större delen av mig. Men det hjälper inte så mycket just nu. Jag antar att mitt hjärta alltid är vid bristningsgränsen mer eller mindre. Det är bara lättare att hantera det på dagarna.

Jag har typ övertrasserat min blogg senaste två dagarna, men jag vill det. Nu har jag att skriva. Och en blogg är ändå terapeutisk på ett sätt.

Min egen perfekta dröm ringde precis och förklarade för mig att jag ska älska honom för min skull, inte bara för att han förtjänar det. Jag uttryckte mig väl lite klumpigt i smset jag skrev det i, men för mig är att göra saker för andra det ultimata typ. En fin komplimang. Men jag förstår honom. Han förklarade också för mig att jag är väldigt mycket kär i honom, och hur kan jag säga emot min älskling? Men hans sätt att säga det ikväll fick mig att tänka lite, så kanske är jag kär trots allt. Men jag vågar nog ändå inte riktigt hoppa på de där rosa molnen, ifall de skulle gå sönder. Risken finns, och jag är ingen risk-människa direkt. Fast mitt "ja" till J var nog kanske en risk faktiskt, haha. Men den är jag oerhört glad att jag tog.

---Och när man är hungrig är 1/3 större än 1/2. (Och jag som sa att jag inte skulle retas, haha. Förlåt Mlölis!)

Laddade ner mystiska spel till HTC:n idag, bl.a. en pokémon ripp-of. Så löjlig, haha. Men måste ju spela bara därför att. Så går det när KTH har öppet och gratis Wi-Fi. :P

Idag när jag gick in på FB (hemska tanke) för att kolla kommentarer så möttes jag av kommentarer från Emi om att jag och J är ett så sött par. Det var underbart att läsa! Och det fick mig att börja tänka. Om jag jämför min relation med t.ex. Mlölis så är vi verkligen kärleks-gulliga hela tiden. Vi har för i helsicke hållit på så i snart 1,5 år! Och jag älskar det! Haha, oj, ja, vi är nog faktiskt väldigt söta och kärlekskranka och romantiska vi, haha. <3 <3 <3

Den här helgen ska jag försöka plugga fysik och linjär algebra, och skicka brev till Irland. Fick ju svar för typo snart 3 veckor sedan. Inte helt okej.

Och om någon undrar så ja, jag mår alldeles bra. Bara för att jag uttrycker mig mörkt i skrift mår jag inte dåligt. Det är mer ett sätt att hantera det så att jag inte ska må dåligt. Så det är ingen fara med mig. :)

Logik går ut på att det finns regler som man gå mellan, regler som säger att om regel a) är sann så leder det till att regel b) också är sann. Logik är att förnuftet bestämmer, att svaret på frågan är förutsägbart om man har den rätta ekvationen till hands. Men känslor i allmänhet, och kärlek i synnerhet, fungerar inte så. Inte alls.

Det finns inga regler för hur man blir kär, varför man blir kär och hur man är kär. Inga alls. Hur vet man då när man är kär och vad man ska göra när man är det? Jag har fortfarande jätteproblem med att veta om jag är kär eller inte i min bf. Jag vill så väldigt gärna vara det, både för min egen skull, men också för hans skull. Tänk om jag inte är kär på riktigt? Tänk om jag har lurat honom i snart 1,5 år? Lurat delar av mig själv? Det skulle vara så hemskt om det var sanningen. Jag skulle känna det som att jag förstört hans liv, utnyttjat honom. Jag vill verkligen vara kär på riktigt.

---Den här rädslan, den här desperata, mörka rädslan, har jag burit på i 1,5 år. Egentligen mer, för jag kände likadant med mitt ex, iaf i slutet. Men mest känner jag det nu med J. Han är den mest fantastiska människan någonsin och jag överdriver inte när jag säger att han är perfekt. Om jag jämför honom med mina pojkväns-drömmar så stämmer han in i minsta detalj. På riktigt. Jag säger det inte som någon snäll sak för att han är min bf. Jag säger det som ett faktum, för att det är 100% sant. Tänk om jag då har lurat den människa som är helt perfekt för mig? Tänk om jag inte älskar honom på riktigt? Jag vill verkligen inte förlora honom, men jag vill inte fortsätta utnyttja honom om mina rädslor är sanningen.

Jag som brukar vara bra på att hantera känslor och bryta ner dem och gå till botten med dem. Jag som är fisk. Jag är helt borta på det här området. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad som är rätt och fel i det här. Hur vet jag att jag är kär? Hur ska jag bete mig?

Jag börjar tro att det kanske finns något mer inom mig när det gäller J. Jag har en tendens att bli "obsessed" med människor nämligen, men det är kortare perioder som sedan går över. J har jag varit obsessed med i snart 1,5 år. Det måste väl betyda något? Snälla?

Hur ska jag kunna veta säkert om jag är kär eller inte om kärlek är ologiskt, om det inte finns några regler?

Hemma har jag kört fyra browser based games samtidigt (inte särskilt svårt, bara att vänta på att ens byggnader ska bli klara). Råkade börja om på Ikariam, och har nu för första gången bidragit till att träuppsamlingsplatsen gick upp en nivå (det var skitskummt). Har även spelat det nya MMORPG:t jag laddade ner som bf länkade mig till på FB (ja, jag har FB. Usch.). Det är rätt kul faktiskt. Heter Fantasia och är japanskt ursprungligen, så engelskan är inte alltid den bästa, men man förstår vad det står, och det är allmänt ganska kul. Man har på nivåer: en på land (springer runt som vanligt) och en på havet (styr ett skepp och skjuter ner monster). Är på lvl 10 på land och lvl 4 på havet än så länge.

Lagade lasagne till middag och lyckades färga bottnen av kastrullen svart när jag skulle koka såsen (bestod mest av mjölk och rörde inte frenetiskt hela tiden). Jag tyckte sedan att lasagnen smakade bränt, men ingen annan tycktes märka det. Annars blev den väl bra iaf.

Jag har även äntligen läst ut "Shaman's Crossing" av Robin Hobb! Måste säga att den boken visserligen var bra skriven (som alla henens andra böcker), men den blev lite jobbig och kändes lite som en transportsträcka mellan första och tredje boken till sist...

Nu ska jag läsa "I drottningens närhet" av Philippa Gregory. Efter de första 50 sidorna verkar den bra.

Annars flyter livet på. Bf kommer inte hit på torsdag, men om man ska vara kallt analytisk så är det väl "lika bra" eftersom jag behöver plugga kontinuerligt. Men jag tycker iaf att det är trist, men ingen kan göra någonting åt det så...

Igår hade Camp Rock 2 - The Final Jam premiär på Disney Channel! :D Missade en del av mitten då vi åt middag, men det jag såg av den var bra! Camp Rock-filmerna är väldigt bra allmänt tycker jag.

Nu är det middag. Vi hörs!

Nu ska jag börja förbereda mig för att gå till Emi. Hörs!

Idag har jag bara suttit vid min skoldator och inte min stora, stationära. Jag tror det kan vara därför som allt känns konstigt just nu. Jag ska se till att byta bakgrundbild till någonting ljusare och trevligare nu, men jag vet inte hur mycket det kommer hjälpa allt som allt. Jag är fortfarande ensam. Alla har "lämnat mig". S svarade inte när jag bytte tillbaka till telia, fast det kan jag väl kanske förstå eftersom jag svarade en timme efter att hon hade skickat det. Jag vet inte vad hon gör, men jag antar att det är film eller sover eller nått sånt.

---När jag bytte tillbaka till comviq skrev bf att han skulle sova och han var trött. Kan ju inte direkt kräva att han skall stanna uppe och ge mig allmän uppmärksamhet, men jag får erkänna att det var jobbigt att säga god natt även om det var skönt att vi gjorde det över sms så att han inte märkte något. När han läser det här blir han väl orolig och kommer säga åt mig att jag skulle ha sagt något, men han behöver sova. Och jag måste lära mig att vara mindre själviskt krävande när jag är nere/mår konstigt på kvällarna. Jag klarar mig säkert. Jag har The Big Bang Theory att kolla på, och imorgon kommer jag att må bättre när jag har sovit och det är ljust utomhus och alla i huset är uppe och går och så.

Allt blir nog bra. Jag känner mig bara lite ensam just nu på kvällen.

Vi hörs imorgon mellan plugg och födelsedagsmiddag.

Och så till orden jag har börjat ogilla starkt: God natt.

Pappa har typ lyckats fixa flummet med min nya skol-laptop (storlek mittemellan laptop och minidator, en asus), så den ska typ funka nu (var nått knäppt med den, men, men). Sitter vid den nu lite för kul. :P

Har även halvt torterat mig själv idag med T9 på eftermiddagen idag. Fett jobbigt och läskigt!

Ska försöka plugga lite matte nu. Är ju det jag ska göra hela helgen, haha. ;P

Nu måste jag dra så jag kan påbörja lista. Ses! (eller snarare "hörs" eller "läses", men jaja :P)