Cambridge
Det kommer bli jättejobbigt, men förhoppningsvis också ganska roligt, att åka på den här språkresan. Jag vet inte vad jag tänkte på när jag anmälde mig frivilligt till mina föräldrar, men jaja. 3 veckor. Jag vet att det är en bra upplevelse och erfarenhet och allt det där, men jag kan inte låta bli att vara rädd och sakna allt och alla innan jag ens har åkt.
Det jag är mest stressad över är att ta mig till familjen jag ska bo hos. Att själv ta mig igenom en flygplats (den skall visserligen vara liten och väl skyltad), att själv fixa med att åka tåg och att sedan själv ta taxi. I ett annat land. Som tröst har jag i varje fall det faktum att det är Storbritannien, England, jag åker till och inte till exempel Frankrike. Jag förstår och kan tala engelska, det är inget hinder eller problem. Jag ska försöka tänka på det helt enkelt.
Sen är saker självklart alltid jobbigare innan man utför dem/de händer. Hade jag vetat precis hur flygplatsen ser ut innan hade det varit mindre stressigt till exempel. Jag tror att det kommer vara som alltid: när man väl är där går det bra. Just nu känner jag dock bara för att stanna hemma.
Jag kommer med största sannolikhet att gråta mig till sömns inatt.
Jag ska se fram emot att åka till Göteborg när allt detta är över. Mamma och pappa har inga bra motargument och skäl längre. Och även om jag fortfarande tycker att det är själviskt så ska jag tillåta mig själv att längta till Göteborg och efter att få bli omhändertagen av den bästa människan och pojkvännen någonsin; Joakim. Min Joakim.
Jag hoppas faktiskt att dina föräldrar "släpper" iväg dig upp, jag menar NER hit till Göteborg sen Charlotte... Nu när dom har träffat mig så vet dom att jag inte är någon gammal gubbe, utan bara en ung trevlig kille! [[Jag HOPPAS i allafall att hennes föräldrar såg det.......?]]
Jag vill i allafall visa dig runt stan, alla ställen där bara du och jag kan vara för oss själva... utan alla människor, byggnadsarbeten och parader... Och ja jag tänker på centrala Stockholm just nu. Parken vi satt i bestod av fem olike sorters ljud: Våra egna röster, kvittret från fåglarna, småprat från folk långt borta, byggnadsarbetare och PARADER. Då tänker jag alltså på den där paraden som tydligen går av stapeln varje dag. Den var där i Onsdags när jag kom, den var där idag...! Usch och fy... =(
Nej, jag får längta tills du kommer ner hit... =)
Hoppas att du får en UNDERBAR vistelse i England, älskling. Nu när vi har varandras adresser blir det väl ett vykort eller tio (vem vet :P) och kanske ett samtal eller två...? =) Man får väl hoppas....
Kyssar och kramar önskar jag dig, min underbara (Theo, nu har jag inte sagt det på länge, du KAN jag säga det) Charlotte... Hörs snart, och ses snart IGEN... =)
Okej, förlåt, lite felskrivet får det ju vara. Klockan är snart över halv två och jag får inte träffa min älskling på MINST (MINST, MINST, fatta hur länge det är...!) tre veckor, förlåt mig då... :/
