I'm fine. I really am.
Det finns ett stort träd vid en väg där alla går förbi. Alla är påväg någonstans, alla har någon att färdas med. Utom jag. Jag går ingenstans. Jag står under trädet och tittar på de som lever, de som går förbi. Både deras lycka och sorg.
Ibland stannar någon vid trädet och frågar efter vägen. Jag är glad att kunna hjälpa till, om jag nu kan. Jag försöker gärna. Ibland stannar någon lite längre och pratar med mig. Jag är glad och tacksam över uppmärksamheten, men jag vet att de kommer gå igen. Jag är inte ledsen över det. Jag vet att det är så. Ingen har tid eller lust att stanna med mig, och jag är inte ledsen över det. Jag vill att alla ska ha det så bra som möjligt. Jag vill inte slösa någons tid, ta någons resa. Jag är glad för den lilla tid dessa människor spenderar med mig under trädet.
Just nu finns det några som har stannat upp och givit mig lite av sin tid och uppmärksamhet, och jag är väldigt tacksam. Jag vet att ni går igen en dag och jag hoppas att jag har kunnat vara till hjälp under den tid som ni spenderat här, att jag kan hjälpa till att visa vilket håll ni skall fortsätta.
Säg inte förlåt eller lova att ni kommer stanna för alltid, för det kommer ni inte. Jag säger inte detta för att vara elak, inte alls. Jag hoppas ni lämnar mig alla en dag så att ni kan komma framåt i livet. Jag är rädd att jag till slut kommer att bli en börda, och jag vill inte ge någon besvär.
Jag hoppas bara jag har kunnat hjälpa er på er väg, om än med små saker.
Jag är inte depprimerad. Jag har bara accepterat vem jag är och vad mitt liv ser ut som.
Till er som känner er "träffade": Don't worry about me. Don't waste time on me. I'm fine. I really am.
