The soul of a pisces with the heart of a dragon

Kapitel 5

Talia stelnade till och Jin tryckte sig skrämt mot hennes ben. Talia la en beskyddande hand på hennes huvud och vände sig sakta om så att hon stod mellan Jin och skogen och såg sig omkring. Allt var tyst. Talia kunde inte se något förutom skogen och sin ryggsäck några steg framför sig.

”Hallå?”, ropade hon och försökte låta bestämd. ”Är det någon där?”

”Ja vi är alla här”, svarade rösten som lät som en ung man. ”Har ni aldrig träffat på träd förut?”

”Träd…?”

”Ja vännen”, svarade plötsligt en mjuk kvinnoröst till vänster om dem. ”Träd. Det är vi som står här runtomkring er. Med stammar och löv.”

”Talia”, viskade Jin. ”Jag tror träden kan prata.”

”Låter som de aldrig varit i Talande Skogen förut”, anmärkte den först rösten.

”Men hur de i så fall tagit sig hit?”, frågade kvinnorösten. ”Man måste passera igenom Talande Skogen för att nå De Döda Stjärnornas Väg. Hur har ni tagit er hit mina hjärtan?”

”Vi… vi kommer från glasvägen”, stammade Talia och såg sig nervöst omkring.

Plötsligt började stammen på ett träd till vänster om flickorna att deformeras. Talia skiftade ställning lite så att Jin hamnade så långt bort från trädet som möjligt samtidigt som konturerna av ett ansikte började framträda ungefär i jämnhöjd med Talias eget. Sedan framträdde även hals och axlar, och delar av ben, en kvinnlig överkropp och armar. Trädkvinnan hade vackra drag, men verkade bestå fullstädigt av trä och bark. Hennes långa hår satt fortfarande fast i stammen, men Talia kunde inte avgöra var själva trädet började och hennes hår slutade. Hennes underkropp var även den kvar i trädet och bara delar av hennes knän syntes. Det såg lite ut som om hon var på andra sidan ett skynke och försökte pressa igenom det, förutom att skynket i det här fallet var trädet.

Jin tog ett stadigare tag om Talias ben och stirrade storögt på trädkvinnan.

”Kommer ni från andra sidan vägen mina hjärtan?” frågade trädkvinnan förvånat och en aning andaktsfullt.

”J…ja”, stammade Talia.

Allt var så märkligt att hon knappt var rädd längre, bara chockad och mållös.

Knappt hade Talia fått ur sig sitt svar förrän alla träden runtomkring dem började deformeras. Ur deras stammar framträdde en hel skog av människor, ganska bokstavligt talat, i åldrar och utseenden. Ur unga träd tittade barn fram bredvid uråldriga träd med äldre, fårade väsen. Där fanns både kvinnor och män. De såg alla ut att vara gjorda av trä och bark precis som den första trädkvinnan som pratade med dem, och alla viskade de sinsemellan.

”De kommer från andra sidan.”

”Jag sa ju att det finns något på andra sidan vägen.”

”Tänk att de överlevde.”

”Men vad gör de här?”

”Är de verkligen från andra sidan?”

”Har ni aldrig sett dryader förut mina hjärtan?”, frågade trädkvinnan när hon såg Jin och Talias chockade miner och gapande munnar när de såg ut över skogen som nu plötsligt var full av liv och ljud.

Talia vände sig om och böjde sig ner bakom Jin så hennes huvud hamnade i jämnhöjd bredvid flickans. Mycket riktigt, den sida av stenen som vette in mot skogen var platt och hade symboler inristade. De såg nästan ut att kunna vara släkt med de symboler som månen bränt in i Jins garderobsdörr för att öppna den in till den här märkliga världen.

”Vad står det Talia?”, frågade Jin nyfiket.

”Jag är ledsen Jin, men jag vet inte”, svarade Talia. ”Jag kan inte läsa…”

Men medan hon pratade började de inristade symbolerna långsamt att flyta ut och förändras som om de var inristade i vatten eller gelé istället för sten. Talia blinkade ett par gånger och kunde knappt tro sina ögon.

”Det här blir bara konstigare och konstigare”, mumlade hon för dig själv.

Efter en stund blev stenens yta stilla igen och istället för oläsliga symboler fanns där nu helt vanliga bokstäver och läslig text.

”Nu ser det ut som sådana där krumelurer i böcker”, kommenterade Jin. ”Kan du läsa nu?”

”Ja, jo…”

 

Varning!

Resande, var vänliga håll er borta från De Döda Stjärnornas Väg.

Här jagar Hungerstjärnorna.

Vänd om om livet är er kärt.

Detta är er sista och enda varning.

Stenristarna AB tar inget ansvar för passerande på egen risk.

 

Talia bara stirrade på texten. AB? Som i Aktiebolag? Ett företag? Som gjorde magiska stenskyltar? Här?

”Döda stjärnor”, viskade Jin för sig själv. ”Men vi såg väl inga döda stjärnor Talia?”

”Jodå”, sa plötsligt en röst bakom dem. ”Ni gick på dem.”

Den stora stenen stod till höger om glasvägen, precis så att man inte ramlade över kanten om man stod vid den. Där glasvägen började var världen helt enkelt avhuggen och de kunde se hur små bitar av jord föll ner över kanten. En liten bit in från kanten, vid den stora stenen ungefär började små tuvor av gräs titta upp tills det under deras fötter var fullt av frodigt, grönt gräs. Ryggsäcken låg precis på gräslinjen bredvid stenen och Talia snappade snabbt åt sig den. Sedan svalde hon hårt. Men kunde se avtryck i jorden av där de suttit och stått efter att de tumlat in i stenen. Farligt nära kanterna av både glasvägen och världen.

”Ficklampan!”, utbrast Jin och krängde sig ur Talias grepp och sprang fram mot kanten igen.

”Nej, Jin, vänta, stopp!”

Talia sträckte sig förtvivlat efter Jin som stannade vid den stora stenen och vände sig om.

”Jag håller i mig i stenen”, rapporterade hon sakligt. ”Jag lovar att inte ramla över kanten.”

Talias hjärta bultade hårt och hon var fortfarande väldigt orolig, så hon tog några steg närmare Jin. Flickan satte sig på huk med ena handen på den stora stenen och sträckte ut den andra och fick enkelt tag på den fortfarande lysande ficklampan. När hon reste sig och backade tillbaka in i Talia slocknade den plötsligt. Jin undersökte ficklampan grundligt från alla vinklar och provade att trycka på av-och-på knappen några gånger.

”Ficklampan är sönder Talia”, sa hon och såg ursäktande upp på sin barnvakt. ”Förlåt.”

”Det gör inget”, svarade Talia. ”Det kan vara batteriet som är slut. Jag kanske har ett extra i väskan, men vi får kolla det senare.”

Jin nickade fundersamt och fortsatte undersöka ficklampan, men när hon plötsligt fastnade i sitt tilltrasslade hår började hon försöka kamma ut det istället. Talia andades ut lite och började sedan se sig omkring. De hade redan sett hur det såg ut där glasvägen slutade, eller började, men hon hade inte sett vad som var bekom dem. Där hittade hon en frisk och lummig lövskog som verkade bestå av en blandning av unga och gamla träd. Bland deras rötter växte gräs, men även blommor i olika färger. Ju längre bort från världens kant desto fler, större och färggladare var de. Precis som gräset slutade trädlinjen plötsligt någon meter från kanten, dock innan gräset gjorde det.

När Talia tittade upp såg hon himlen genom lövverken. Över glasvägen var den becksvart med stjärnor spridda över sig, men allteftersom den kom in över världen och skogen ändrade den långsamt färg och blev blåare och blåare och ljusare och ljusare. Av det Talia kunde se av horisonten mellan löven var himlen vackert klarblå långt bort över skogen.

Trots den vackra grönskan var skogen helt tyst. Ingen vind, ingen fågelsång, ingenting.

”Talia!”, utbrast Jin plötsligt och pekade. ”Här är krumelurer igen! Här, på den stora stenen!”

Kapitel 4

”Jag börjar bli ganska bra på det där glidandet”, sa Talia medan hon försiktigt satte sig upp och släppte taget om Jin. ”Men jag tror min axel hoppar ur led snart. Jag är helt mörbultad. Aj!”

Talia masserade försiktigt sin högra axel och bet ihop när smärta strålade ut i armen.

”Jag ska nog inte röra vid det så mycket. Aj.”

”Mår du bra Talia?”, undrade Jin oroligt.

Hon hade kravlat sig ur Talias grepp och ställt sig upp och såg undrande och oroligt på henne.

”Jadå. Lite ont i axeln bara”, sa Talia och log genom den bultande smärtan. ”Hur är det med dig? Har du ont någonstans?”

Jin la ner ficklampan på marken och började känna efter och vicka på allt. Till och med näsan och öronen.

”Jag mår bra”, rapporterade hon. ”Allt sitter kvar. Fast jag är lite skakis. Speciellt i benen.”

”Då har jag varit en ganska bra barnvakt då”, svarade Talia med ännu ett leende.

”Du är min bästa barnvakt”, sa Jin och såg allvarlig ut.

Talia satt med ryggen mot det hårda hon mer eller mindre hade kraschat in i. Hon kunde inte känna vad det var då hennes ryggsäck var i emellan, men när han lade sin vänstra hand bakom sig mot det för att ta spjärn för att hiva sig upp på fötter kände hon kall sten mot handflatan. När Talia tog i och tryckte sig upp på fötter protesterade hela hennes axelparti och det började bulta i höger axel. Jin såg oroligt på Talia då hon märkte att hon hade ont och försökte stötta och hjälpa sin barnvakt upp på fötter.

När Talia lyckats ställa sig upp lät hon ryggsäcken glida av nerför armarna och landa bredvid sig. Hon började rulla axlarna lite fram och tillbaka, men slutade snabbt när det gjorde ont. Istället såg hon tillsammans med Jin upp mot vägen de kommit från. De hade glidit nerför något som känts som en ruschelkana, men nu var det istället en trappa som fanns framför dem. Men det glittrade och glimmade precis som förut.

Plötsligt började Jin dra i Talias tröjärm vilket fick henne att bita ihop hårt för att inte skrika.

”Titta Talia! Titta på marken!”

”Snälla Jin, dra inte sådär hårt i min tröja. Jag har ont i axla…”

Men när Talia såg vad det var som Jin pekade så upphetsat på fastnade orden i halsen på henne. Hon tog ett hårt grepp om Jins ena axel och drog henne med sig bakåt förbi ryggsäcken och den stora stenen.

De stod vid världens kant.

”Håll i ficklampan Jin”, sa Talia och reste sig upp och tog ett stadigt grepp om Jins andra hand.

”Det blåser mer Talia. Kommer det bli storm?”

Jin hade rätt. Vindstyrkan ökade för varje minut. Först bara långsamt, men sedan snabbare och snabbare, som de glödande kolen som dansat över Jins garderobsdörr.

”Vi måste härifrån!”, sa Talia med hög röst för att överrösta vinden. ”Kom! Spring!”

Hon hade ingen aning om åt vilket håll de skulle springa, vilket håll som var ”rätt” håll. Men om de inte kom bort från den här vägen ute i ingenstans skulle de inte överleva. Alla vägar leder någonstans. Talia hoppades innerligt att även den här gjorde det.

Hon upptäckte basebollträet någonstans framför dem, ett streck som sakta sjönk ner genom den glittrande glasvägen. Vad som hände när den sjunkit hela vägen igenom ville Talia inte tänka på. Då skulle den antagligen bara falla och falla i all oändlighet.

Vinden började blåsa upp ordentligt nu, så Talia bestämde sig för att springa mot basebollträet och vidare förbi. Det var lika bra som något annat beslut.

”Håll i mig Jin!”

Just nu var Talia väldigt glad över att ha så pass kort hår. Vindstyrkan närmade sig storm runt omkring dem och trots att håret piskade henne i ansiktet kunde hon ändå se vägen framför dem tillräckligt tydligt för att inte leda dem över kanten. Det var värre för Jin. Hennes midjelånga hår verkade nästan levande när det virvlade runt hennes ansikte och blockerade hennes syn totalt. Hon kunde inte se någonting alls för allt sitt hår. Dessutom tog vinden tag i hennes nattlinne och trasslade in det runt benen på henne så att hon tappade balansen och ramlade hela tiden och knappt kunde springa. Det enda som höll henne på benen var Talia som mer eller mindre drog henne med sig över glasvägen.

”Talia!”, skrek Jin så högt hon kunde vilket knappt hördes över stormen. ”Talia! Det gör ont i armen! Jag kan inte springa! Vänta! TALIA!”

Talia kunde inte uppfatta exakt vad Jin sa i stormen, men hon hörde henne skrika. När hon såg ner på Jin såg hon bara ett rosa, snubblande bylte och insåg att Jin inte kunde springa och att hon dessutom antagligen hade ont i armen. Talia stannade upp lite, tog tag om något som hon hoppades var Jins midja och hivade upp henne i famnen i ett hårt grepp och började springa igen. Hon sprang i en hård motvind nu och joggade snarare än sprang. Talia pressade sig framåt mot stormen, hukade sig och lutade sig mot den som för att ta spjärn mot den. Hon visste inte hur länge till hon skulle orka pressa sig fram mot vinden. Men hon var tvungen att fortsätta kämpa. Om inte för sin egen så för Jins skull.

Då ebbade stormen plötsligt ut och vindarna försvann fortare än de kommit. Talia hann precis registrera en nerförsbacke framför sig innan hon tappade balansen och föll framlänges då vinden inte längre fanns där och höll henne uppe. Hon sparkade till bakom sig och lyckades som innan vrida sig så hon landade på höger axel istället för på Jin. Smärtan från smällen mot glaset sköt upp genom armen och nerför ryggen, men hon höll fast sitt grepp om Jin. Tillsammans gled de ner för backen och Talia blundade hårt och hoppades intensivt att de inte skulle glida över kanten. Jin skrek till när de föll, men höll kvar i både ficklampan och Talia.

Plötsligt kolliderade Talia med något hårt med nacke och axlar och de stannade abrupt.

Allt var stilla. Inget drog och slet i dem längre. Det var helt tyst, precis som innan när de vandrat längst vägen hand i hand. Talia vågade sig på att andas ordentligt, men såg sig fortfarande vaksamt omkring. Jin hade också märkt förändringen och var helt tyst nu hon med.

Det kändes som de satt där, tysta, i en evighet.

”Är det borta?”, viskade Jin tyst.

”Jag vet inte”, viskade Talia tyst tillbaka.

Då fick plötsligt syn på sin skugga på vägen framför dem. Den var inte skarp, men den fanns där. Vad Talia kunde minnas så hade hon inte sett deras skuggor sedan de steg in i den här världen. Det måste betyda att det fanns en ny, stark ljuskälla bakom dem. Sakta vände hon lite på sig och vred sedan på huvudet den sista biten.

Och fick syn på sin ficklampa.

Där låg den, mitt på den skimrande glasvägen, och lyste på dem så att de kastade skuggor. Smällen när den slog i glaset måste ha tänt den på något sätt, tänkte Talia. Men varför…?

”Bekämpa eld med eld”, mumlade hon plötsligt. ”Ge igen med samma mynt.”

”Vad sa du?”, viskade Jin oroligt.

”Ficklampan Jin”, svarade Talia. ”Kan du nå den? Jag tror stjärnljuset är rädd för ficklampsljuset. Men den kan vi kanske ta oss härifrån oskadda och rädda månen.”

Talia kände hur Jin tog ett djupt andetag och stålsatte sig för att släppa henne. Sedan nickade hon.

Talia kände hur modersinstinkterna, de som alltid låg precis under ytan hos henne, bröt igenom och flammade upp inom henne. Jin var livrädd just nu. Hon skakade praktiskt taget i Talias armar. Ändå riskerade hon allt och försökte vara modig för att rädda sin vän. Månen måste vara speciell, tänkte Talia. Det var ett väldigt stort ansvar för en sexåring att vara den enda som kunde rädda honom, speciellt när de redan höll på att bli dödade när de knappt kommit någon vart. En liten flicka i rosa nattlinne, fluffiga tofflor med katter på och en röd tröja som inte ens hade börjat skolan på riktigt ännu.

”Jag släpper dig inte Jin”, viskade Talia mjukt för sig själv medan Jin långsamt släppte sitt krampaktiga grepp om henne. ”Jag ska se till att du kommer hem igen. Och att vi räddar månen. Jag lovar.”

Jin släppte taget om Talia med ena handen och sträckte ut den mot ficklampan som bara låg några steg bort. Hon ställde sig upp på fötter och lät handen som häll kvar i Talia glida en bit längst barnvaktens arm innan hon tog ett fast tag om tröjärmen. Försiktigt förflyttade hon sig ett steg framåt och sträckte sig så långt hon kunde. Talia sträckte ut armen som Jin höll i och flickan nuddade ficklampan med fingertopparna. När hon slutit sina fingrar om lampan drog Talia snabbt tillbaka henne in i sin famn.

I samma ögonblick började det plötsligt att blåsa. En liten lätt bris som knappt kunde lyfta ett hårstrå, men både Talia och Jin kände det direkt. Sedan de klivit igenom dörren hade allt varit stilla, så även den här lilla vinden var en stor skillnad.

Kapitel 3

De gick hand i hand under tystnad längst glasvägen ut i ingenstans. Den verkade aldrig ta slut, och snart försvann även klippan med den lilla dörren de kommit in igenom långt bakom dem. Det enda de kunde se var den mörka rymden omkring dem och stjärnorna som lyste där ute i oändligheten. Och den gnistrande väg de följde. Världen de stigit in i var fullständigt tyst och stilla, väldigt olikt deras ankomst när ljuset hade varit så våldsamt och försökte stoppa dem från att stänga dörren…

Talia hann knappt tänkta tanken innan Jins hand plötsligt försvann ur hennes. Instinkterna tog över och Talia snurrade runt och kastade sig efter Jin som skrek medan hon drogs närmare och närmare kanten av vägen. Hon lyckades få tag i en bit av Jins tröja och drog till allt vad hon orkade så att ljuset tappade greppet om henne. Jin fick en sådan hastig fart tillbaka att de tumlade in i varandra och ficklampan som Jin hållit i studsade iväg över glaset. Talia tryckte Jin intill sig i ett hårt grepp medan flickan snyftande klamrade sig fast vid henne. Med den andra handen höll hon ut basebollträet framför sig, som om hon skulle kunna slå till ljuset.

Talias knän bultade efter att hon slagit i dem ganska våldsamt i glasvägen när hon kastat sig efter Jin, men det hade hon inte tid att tänka på när ljuset istället började dra i henne. Närmare och närmare kanten drog de tusen osynliga händerna henne. Hon försökte desperat slå omkring sig i hopp om att det märkliga ljuset kanske skulle stoppas av det. Det gjorde det inte. Det enda som hände var att träet sjönk ner i vägen bland kristallerna och inte gick att få upp igen. Då försökte hon istället ta spjärn med basebollträet mot ljuset, men det hjälpte inte. Träet plöjde bara sakta rakt igenom vägen mot kanten.

Talia släppte basebollträet och försökte istället kravla sig upp på fötter för att komma bort från vägkanten. Jin snyftade fortfarande och klamrade sig fast vid sin barnvakt som om det gällde livet. Vilket det nog gjorde.

När Talia nästan kommit upp på fötter tog ljuset plötsligt tag i hennes ena fot och ryckte till så våldsamt att hon tappade balansen och föll framlänges. Det enda hon kunde tänka på var att hålla Jin säker. I ett försöka att inte mosa henne under sig sparkade Talia till mot vägen så att hon vreds och landade på sidan och gled några meter längs med den. När hon stannade satte sig Talia snabbt upp med ena armen beskyddande om Jin och såg sig vilt omkring medan hon kravlade sig bakåt åt det håll hon glidit ännu en bit. Sedan stannade hon plötsligt.

”Känn Talia!”, sa Jin upphetsat och sträckte fram handen mot henne. ”De är varma!”

Med ett frågande ansiktsuttryck tog Talia försiktigt upp en av de gnistrande stenarna och titta närmare på den. Den var perfekt klotrund och varm som Jin hade sagt, men när hon tittade ännu närmare såg Talia att ytan sakta verkade röra sig och virvla runt. Den påminde nästan om en stjärna i miniatyr…

”Kan jag få ta några? Snääälla Talia?”

Jin såg bedjande på henne och försökte se så söt och oskyldig ut hon bara kunde. Hon hade lärt sig att om man försökte se ut som en ledsen hund så kunde man få det man ville ha ibland.

”Jag vet inte riktigt…”, började Talia.

”Men det finns ju så många! Det märks inte om jag tar några stycken. Snääälla?”

”Jaha du. Och hur har du tänkt bära med dig dem då?”

”Du har säkert något i ryggsäcken. En burk kanske?”

Talia suckade och skakade på huvudet åt sig själv medan hon tog av sig ryggsäcken och sedan satte sig ner på knä för att rota runt i den. Basebollträet la hon ner på marken bredvid sig. Efter en stund hittade hon en liten tom burk, tog av locket och sträckte fram den mot Jin så att hon kunde fylla den. Sedan satte hon på locket igen, ordentligt, och la försiktigt ner den i ryggsäcken innan hon ställde sig och hivade upp väskan på ryggen igen. Medan Talia ställde sig upp vände hon sig delvis tillbaka mot dörren de kommit in igenom för att se om den var kvar. Det var den. Allt utom handtaget var kvar.

”Vad är det med dörrar utan handtag här egentligen?”, mumlade hon och böjde isg för att plocka upp basebollträet igen.

Det märkligaste var dock inte att handtaget var borta, utan att dörren verkade sitta fast i en svävande, avhuggen bergstopp. Grå, massiv sten omringade den lilla trädörren, och vad Talia kunde se var klippblocket helt platt undertill. Det såg nästan ut som om de understa diamanterna av vägen de stod på hade skurit av den. För en sekund undrade Talia var resten av klippan, eller berget, fanns.

Sedan kände hon plötsligt hur något drog i hennes byxben.

”Vi måste gå Talia”, sa Jin enträget. ”Vi måste rädda månen. Han sa att vi måste skynda.”

Talia sträckte ut ena foten bakom sig medan hon kröp över tröskeln för att få den lilla dörren med sig, men det tyckte inte ljuset om. Plötsligt kände Talia det som om tusen händer grep tag i henne och kastade ut henne genom dörren. Hon flög rakt förbi Jin, landade på någonting hårt och gled en liten bit på mage.

Jin släppte omedelbart det hon hade i händerna och rusade in i rummet och tog tag i den lilla dörren. Hon drog och slet i den allt vad hon orkade samtidigt som ljuset slet och drog i henne.

”Talia! Hjälp mig!”

Talia kravlade sig upp och kastade sig in genom dörröppningen och tog tag i dörren. Hon kunde se hur fem glödande ljus, vita den här gången istället för blå, brände sig igenom dörren på andra sidan och målade mönster och symboler i en glödande vit färg. Den lilla dörren var överraskande tung att stänga igen, men Jin och Talia drog och slet i den allt vad de orkade och sakta men säkert gick den igen. Det fräsande ljudet avtog allteftersom dörren stängdes, tills den till slut gick igen med en smäll och allt blev tyst.

”Hur mår du Jin? Har du klämt något?”

Jin kände på fingrarna, på tårna och på näsan.

”Nej, allt känns bra”, rapporterade hon.

Talia pustade ut medan hon ställde sig upp och plockade upp ficklampan och basebollträet från marken.

”Får jag ha ficklampan?”, frågade Jin. ”Månen slåss mot mörkrerna. Det vill jag också kunna. Du ska få en ny av mig sen om den går sönder.”

”Jadå”, svarade Talia med ett skratt och räckte över den svarta ficklampan. ”Men då vill jag ha en färgglad ficklampa istället för svart.”

Talia fortsatte le medan Jin entusiastiskt tog emot ficklampan och började svinga med den som ett svärd för att öva sig på att slåss mot ”mörkrer”. Men när hon slet blicken från Jin och såg sig omkring för att se var de hamnat slocknade leende. Hon tog ett stadigt grepp om Jins arm och drog henne intill sig.

Runt omkring dem fanns… ingenting. De stod mitt i himlen, mitt i rymden, med bara mörker och stjärnor omkring sig. Åt vilket håll Talia än tittade fanns där bara den mörka, svarta himlen med stjärnor i olika färger och storlekar strödda över den. Till och med under dem var det bara tom rymd. Under det de stod på vill säga.

”Talia…!”, viskade Jin hänfört. ”Titta!”

Talia och Jin stod på en gnistrande och glittrande vit väg som tycktes sträcka sig ut i oändligheten framför dem. Det var en ganska bred väg, två personer kunde enkelt gå bredvid varandra på den, och den tycktes vara uppbyggd av miljoner och åter miljoner små diamanter. Men trots att vägen gnistrade och glimmade var det ett mjukt och dovt ljus. Inte det vita skimmer som hade försökt bränna sig in i Jins rum. Det ljuset kom inte från vägen, utan från stjärnorna runt om.

Talia förväntade sig ett knastrande ljud när hon försiktigt tog ett steg framåt, men istället stötte hennes fot emot något som verkade vara glas. Jin gick några steg framför henne och stannade sen och böjde sig ner för att känna på vägen med handen. Men istället för att stöta emot glas sjönk hennes hand ner bland kristallerna och lyfte upp en hel hand full av de gnistrande stenarna.

”Det här blir bara konstigare och konstigare”, mumlade Talia.

Kapitel 2

Talia flyttade försiktigt på pinnstolen medan Jin lyste med ficklampan på den nya, lilla dörren. Den hade framträtt helt nu, med både handtag och gångjärn, och hade precis samma färg som rummets väggar. Jin kunde precis gå igenom den utan problem om hon stod raklång. Talia skulle få krypa igenom, om hon inte ville riskera att riva sönder ryggen genom att räta på sig för tidigt.

”Gå framåt”, viskade Jin bestämt. ”Vi ska rädda månen.”

Så la hon sin ena hand på det lilla handtaget, tryckte försiktigt ner det och öppnade dörren på glänt. Talia stod precis bakom henne med basebollträet i högsta hugg.

Jin fumlade lite med ficklampan, men lyckades till slut släcka den, och de två såg hänfört på det vackra, vita ljus som föll in genom springan. Mycket sakta öppnade Jin dörren ännu lite till. Ljuset tycktes nästan levande när det letade sig in i rummet, som händer som smekte och sökte.

När ljuset träffade Talia kändes det verkligen som händer.

Ljuset började dra och slita i hennes byxor medan det letade sig uppför hennes ben. Det drog i hennes tröjor och armar medan Talia försökte ställa sig mellan det och Jin, vars nattlinne också var i händerna på ljuset.

”Talia!” ropade hon. ”Hjälp!”

Talia tog tag i Jins axel för att dra undan henne från ljuset, men då slutade det plötsligt att dra. Istället fick Talia en hård knuff så hon föll baklänges och satte sig ner på golvet. Jin tumlade efter in i henne.

”Vad i…?”, började Talia.

Men ljuset struntade nu i de två flickorna och började istället söka sig bort mot den handtagslösa dörren på andra sidan rummet. Den som ledde till Jins rum.

”Talia!”, utbrast Jin. ”Månen säger att ingen får komma in hit genom den andra dörren. Tänk om ljuset inte heller får det! Vi måste skynda och stänga!”

Det mjölkvita ljuset hittade till slut det den sökte. När det träffade den stora dörren började det fräsa och ryka som när månljuset träffat den på andra sidan. Jin började rycka och dra frenetiskt i Talias tröja.

”Kom! Men kom då!”

”Jag tror du kan ha rätt”, svarade Talia och kravlade sig upp på alla fyra. ”Det här ljuset ska nog inte finnas på vår sida av dörren.”

Jin slog upp den lilla dörren på vid gavel och steg över tröskeln. Talia räckte henne basebollträet medan rummet bakom henne fylldes av ljuset och fräsandet från den stora dörren ökade.

”Skynda Talia!, nästan skrek Jin. ”Det börjar måla på dörren!”

”Du menar bokstäver”, svara Talia. ”Kom hit så får jag se, så kan jag läsa också.”

Jin gick över till Talia och gav henne pappersbiten. Det såg ut att vara helt vanligt vitt papper. Inte en gammal pergamentrulle som i fantasy-böcker reflekterade Talia. Hon gav Jin basebollträet att hålla så länge och vinklade sedan pappret mot ljuset från dörren så hon kunde se och läsa vad som stod.

Pappret var kanske inte gammalt, men handstilen såg definitivt ut att vara det. Snirklig och väldigt vacker, men svår att läsa, till och med för Talia som hade sett en hel del oläsliga handstilar genom sitt tjugoåriga liv.

 

Det finns ingen annan att fråga

Utan din hjälp försvinner jag

Mörkret tar över

Du har inte mycket tid

Ett ord du måste finna

Livet hela har jag vigt åt att hitta det

Låt ingen annan få veta det

Akta dig när du stänger din egen dörr

Resterande månsken kan inte öppna den igen

Endast framåt kan du då gå

Rädda mig, Jin

”Lite konstigt skrivet”, mumlade Talia. ”Konstig ordföljd ibland, som om han har…”

”Talia!”, skrek Jin plötsligt. ”Akta, dörren stängs!”

Medan hon läste hade Talia omedvetet släppt sitt grepp om dörren och använt båda händerna till att vinkla pappret med. Hon hann precis titta upp när dörren gick igen med ett klick och det glödande blå ljuset sakta försvann tills det blev kolmörkt i det lilla rummet.

”Talia”, viskade Jin och kramade Talias ben hårt medan hon fortfarande höll i basebollträet. ”Det brukar aldrig vara mörkt här inne. Jag är rädd. Vad är det som händer?”

Talia hörde hur Jin snyftade till och sträckte ner handen för att klappa henne på huvudet. Sedan stoppade hon pappret i ena jeansfickan och tog långsamt av sig ryggsäcken. Hon öppnade den och kände väldigt försiktigt igenom den med handen tills hon hittade sin ficklampa. Hon tände den och gav den till Jin medan hon satte på sig ryggsäcken igen.

”Tur att vi packade för att campa”, viskade Talia och tog tillbaka basebollträet.

Jin höll ett stadigt grepp om Talias ben medan hon svängde runt med ficklampan. Dörren visade inga spår av de mönster som varit där tidigare och det fanns fortfarande inget handtag.

”Det där om att vi skulle akta oss för att stänga dörren stämde ju i alla fall”, mumlade Talia medan hon provade att trycka på dörren.

Rummet var fortfarande tomt, men borta i hörnet bakom pinnstolen började konturerna av en liten dörr formas längst väggen.

”Den andra dörren”, viskade Jin. ”Den får man inte röra när månen är här. Han sitter där borta för att vakta så ingen går in eller ut. Det är farligt där.”

”Vi har ingen annanstans att ta vägen”, viskade Talia tillbaka. ”Och på pappret stod det att vi ’endast kan gå framåt’. Det betyder nog genom den där dörren.”

Talia kände hur den lilla flickan tog ett djupt andetag och försökte vara modig.

”För månens skull”, viskade hon. ”Vi måste rädda månen.”

Den dova rösten hade nu bytt tonfall från desperat till tom och utan hopp, men den var fortfarande sorgsen. Den klingade sakta av i natten, i takt med månens sken. När Talia vände sig och såg ut genom fönstret var månen nästan borta. Bara ett svagt, sorgset klot återstod på natthimlen.

”Det där är dörren Talia”, sa Jin och drog i sin barnvakts tröja igen och pekade mot den glödande dörren. ”Vi måste rädda månen. Du hörde själv!”

”Men Jin… det där är ju din leksaksgarderob! Även om dörren är…”

”Inte när månen öppnar den”, förklarade Jin och gick fram och la sin hand på det lysande dörrhandtaget. ”När månen öppnar dörren är det tomt. Du ska få se.”

Sakta tryckte hon ner handtaget och öppnade dörren lite på glänt. Talia såg sig snabbt omkring i rummet och snappade åt sig sin ryggsäck som de packat för att ha en låtsas-campingutflykt i rummet, en röd tjocktröja åt Jin som hängde på en stol och ett basebollträ som Talia visste fanns under hennes säng ifall de skulle behöva försvara sig mot inbrottstjuvar eller liknande.

”Är du klar Talia?”, frågade Jin.

Genom dörrspringan kunde Talia se att dörren verkade glöda även på insidan.

”Egentligen inte, men det får duga.”, svarade hon och räckte fram Jins tröja mot henne. ”Det här är så konstigt att jag tänker vara på den säkra sidan och tro det. Sätt på dig den här tröjan är du snäll.”

Jin krängde snabbt på sig den röda tröjan över sitt rosa nattlinne.

”Ta mina tofflor också Talia. Jag fryser om fötterna.”

Talia hämtade Jins fluffiga, rosa tofflor med kattansikten på och satte dem på flickans fötter. Själv hade hon redan på sig sina egna bruna.

Jin nickade medan Talia satte på sig sin svarta ryggsäck ordentligt och öppnade sedan den glödande dörren på vid gavel.

Utrymmet där innanför lystes upp av det dova, blå skenet från dörrens insida. Det verkade vara samma mönster som på utsidan. Och Jin hade mycket riktigt haft rätt; det var helt tomt där inne. Det var dessutom större än hennes leksaksgarderob. Det var ett litet, tomt rum där inne, så när som på en pinnstol som stod ensam i ett hörn.

”Där brukar månen sitta”, sa Jin sorgset och gick sakta fram mot stolen. ”Han är alltid här. Han behöver nog hjälp. Åh, tänk om mörkrerna har tagit honom!”

”Mörkrerna? Vad är det för något?”, frågade Talia. ”Finns det fler konstiga saker?”

Hon stod kvar på tröskeln mellan Jins rum och den märkliga garderoben med ena handen om dörren och den andra fast hållandes om basebollträet. Det fanns inget handtag på insidan.

Jin såg sorgset på stolen medan hon drog med handen längst ryggstödet. Sedan hörde Talia hur något prasslade till.

”Det ligger ett papper här Talia”, sa Jin. ”Jag tror det är krumelurer på. Sådana där som i böcker.”

Idag har jag skrivit hela dagen. Från klockan nio. Förutom när jag bakade bröd som snodde typ tio minuter av min tid. Skrivit. För hand. Mitt ringfinger, som jag lutar pennan mot när jag skriver, är rött och håller på att utveckla min vackra skrivarblåsa. Men åh, det är så värt det att ha kramp i fingrarna. Har skrivit två fulla kapitel till av "Rädda Månen". Nu ska allt in i Word, vilket innebär utfyllning och lite omskrivning. Och jag älskar att skriva på den här storyn. Nu ska jag fortsätta på mitt femte A4 i Word. Och ni får den lilla del två:

Idag har det varit lite neråt i barg-och-dal-banan, så jag stängde av datorn och gick ner för att se lite på TV. När jag kom tillbaka till mitt rum såg jag hur månskenet lysste in på mitt skrivbord, så jag drog fram ett block och skrev i det helt enkelt. Jag såg ibland inte hälften av vad jag skrev, men det gjorde inget. Jag var inspirerad och började (igen) på en ny story som kom från ingenstans. Låter lite som en barnbok tycker jag. :) Nu har jag suttit i en timme och renskrivit in på datorn. 2,5 sidor i ett A5-häfte har blivit 1,5 A4 i Word! Men det har varit väldigt roligt. Är nöjd med den so far. Får väl se om jag kan skriva klart det här, haha... (Säger det om alla mina projekt, hehe...)