Rädda Månen del 12
Den stora stenen stod till höger om glasvägen, precis så att man inte ramlade över kanten om man stod vid den. Där glasvägen började var världen helt enkelt avhuggen och de kunde se hur små bitar av jord föll ner över kanten. En liten bit in från kanten, vid den stora stenen ungefär började små tuvor av gräs titta upp tills det under deras fötter var fullt av frodigt, grönt gräs. Ryggsäcken låg precis på gräslinjen bredvid stenen och Talia snappade snabbt åt sig den. Sedan svalde hon hårt. Men kunde se avtryck i jorden av där de suttit och stått efter att de tumlat in i stenen. Farligt nära kanterna av både glasvägen och världen.
”Ficklampan!”, utbrast Jin och krängde sig ur Talias grepp och sprang fram mot kanten igen.
”Nej, Jin, vänta, stopp!”
Talia sträckte sig förtvivlat efter Jin som stannade vid den stora stenen och vände sig om.
”Jag håller i mig i stenen”, rapporterade hon sakligt. ”Jag lovar att inte ramla över kanten.”
Talias hjärta bultade hårt och hon var fortfarande väldigt orolig, så hon tog några steg närmare Jin. Flickan satte sig på huk med ena handen på den stora stenen och sträckte ut den andra och fick enkelt tag på den fortfarande lysande ficklampan. När hon reste sig och backade tillbaka in i Talia slocknade den plötsligt. Jin undersökte ficklampan grundligt från alla vinklar och provade att trycka på av-och-på knappen några gånger.
”Ficklampan är sönder Talia”, sa hon och såg ursäktande upp på sin barnvakt. ”Förlåt.”
”Det gör inget”, svarade Talia. ”Det kan vara batteriet som är slut. Jag kanske har ett extra i väskan, men vi får kolla det senare.”
Jin nickade fundersamt och fortsatte undersöka ficklampan, men när hon plötsligt fastnade i sitt tilltrasslade hår började hon försöka kamma ut det istället. Talia andades ut lite och började sedan se sig omkring. De hade redan sett hur det såg ut där glasvägen slutade, eller började, men hon hade inte sett vad som var bekom dem. Där hittade hon en frisk och lummig lövskog som verkade bestå av en blandning av unga och gamla träd. Bland deras rötter växte gräs, men även blommor i olika färger. Ju längre bort från världens kant desto fler, större och färggladare var de. Precis som gräset slutade trädlinjen plötsligt någon meter från kanten, dock innan gräset gjorde det.
När Talia tittade upp såg hon himlen genom lövverken. Över glasvägen var den becksvart med stjärnor spridda över sig, men allteftersom den kom in över världen och skogen ändrade den långsamt färg och blev blåare och blåare och ljusare och ljusare. Av det Talia kunde se av horisonten mellan löven var himlen vackert klarblå långt bort över skogen.
Trots den vackra grönskan var skogen helt tyst. Ingen vind, ingen fågelsång, ingenting.
”Talia!”, utbrast Jin plötsligt och pekade. ”Här är krumelurer igen! Här, på den stora stenen!”
