Rädda Månen del 10
”Håll i ficklampan Jin”, sa Talia och reste sig upp och tog ett stadigt grepp om Jins andra hand.
”Det blåser mer Talia. Kommer det bli storm?”
Jin hade rätt. Vindstyrkan ökade för varje minut. Först bara långsamt, men sedan snabbare och snabbare, som de glödande kolen som dansat över Jins garderobsdörr.
”Vi måste härifrån!”, sa Talia med hög röst för att överrösta vinden. ”Kom! Spring!”
Hon hade ingen aning om åt vilket håll de skulle springa, vilket håll som var ”rätt” håll. Men om de inte kom bort från den här vägen ute i ingenstans skulle de inte överleva. Alla vägar leder någonstans. Talia hoppades innerligt att även den här gjorde det.
Hon upptäckte basebollträet någonstans framför dem, ett streck som sakta sjönk ner genom den glittrande glasvägen. Vad som hände när den sjunkit hela vägen igenom ville Talia inte tänka på. Då skulle den antagligen bara falla och falla i all oändlighet.
Vinden började blåsa upp ordentligt nu, så Talia bestämde sig för att springa mot basebollträet och vidare förbi. Det var lika bra som något annat beslut.
”Håll i mig Jin!”
Just nu var Talia väldigt glad över att ha så pass kort hår. Vindstyrkan närmade sig storm runt omkring dem och trots att håret piskade henne i ansiktet kunde hon ändå se vägen framför dem tillräckligt tydligt för att inte leda dem över kanten. Det var värre för Jin. Hennes midjelånga hår verkade nästan levande när det virvlade runt hennes ansikte och blockerade hennes syn totalt. Hon kunde inte se någonting alls för allt sitt hår. Dessutom tog vinden tag i hennes nattlinne och trasslade in det runt benen på henne så att hon tappade balansen och ramlade hela tiden och knappt kunde springa. Det enda som höll henne på benen var Talia som mer eller mindre drog henne med sig över glasvägen.
”Talia!”, skrek Jin så högt hon kunde vilket knappt hördes över stormen. ”Talia! Det gör ont i armen! Jag kan inte springa! Vänta! TALIA!”
Talia kunde inte uppfatta exakt vad Jin sa i stormen, men hon hörde henne skrika. När hon såg ner på Jin såg hon bara ett rosa, snubblande bylte och insåg att Jin inte kunde springa och att hon dessutom antagligen hade ont i armen. Talia stannade upp lite, tog tag om något som hon hoppades var Jins midja och hivade upp henne i famnen i ett hårt grepp och började springa igen. Hon sprang i en hård motvind nu och joggade snarare än sprang. Talia pressade sig framåt mot stormen, hukade sig och lutade sig mot den som för att ta spjärn mot den. Hon visste inte hur länge till hon skulle orka pressa sig fram mot vinden. Men hon var tvungen att fortsätta kämpa. Om inte för sin egen så för Jins skull.
Då ebbade stormen plötsligt ut och vindarna försvann fortare än de kommit. Talia hann precis registrera en nerförsbacke framför sig innan hon tappade balansen och föll framlänges då vinden inte längre fanns där och höll henne uppe. Hon sparkade till bakom sig och lyckades som innan vrida sig så hon landade på höger axel istället för på Jin. Smärtan från smällen mot glaset sköt upp genom armen och nerför ryggen, men hon höll fast sitt grepp om Jin. Tillsammans gled de ner för backen och Talia blundade hårt och hoppades intensivt att de inte skulle glida över kanten. Jin skrek till när de föll, men höll kvar i både ficklampan och Talia.
Plötsligt kolliderade Talia med något hårt med nacke och axlar och de stannade abrupt.