Skrivit/Rädda månen del 2
Talia såg sig nervöst runt i rummet och drog sin jordfärgade tjocktröja tätare omkring sig över den mörkt gröna tröjan hon hade på sig under den. Jin däremot verkade inte rädd alls utan verkade snarare leta efter rösten.
”Vad är det som händer Jin? Vem är det som pratar?!”
”Det är månen Talia. Vi måste hjälpa honom. Mörkret får inte ta honom! Kom!”
Jin tog tag i Talias tröja och drog henne med sig mot garderobsdörren.
”Månen? Mörkret? Jag förstår ingenting Jin! Vänta!”
Men flickan hade redan släppt henne igen och stod alldeles framför garderobsdörren och såg på den då månljuset träffade den.
Plötsligt började det ryka ur träet, som om någon hade tagit ett förstoringsglad och koncentrerat månens strålar till fem specifika punkter på dörren vilken nu började ta fyr. Talia sträckte sig instinktivt efter Jin samtidigt som de fem rykande punkterna började glöda i ett spöklikt blått sken; två vid golvet, två nära taket och ett precis i mitten av dörren. Som glödande kol lyste de i månskenet innan de sakta började röra sig utmed dörren. Först verkade de röra sig utan någon som helst plan, men sedan rörde de sig snabbare och snabbare och Talia och Jin kunde se hur de fem ljusen slingrade sig över dörren runt och in och ut ur varandra i ett komplicerat mönster. Det fräste ur träet när ljusen grävde sig igenom det och lämnade lysande spår efter sig och till slut blev det omöjligt att följa mönstret och symbolerna utan att få huvudvärk. Snabbare och snabbare rörde sig ljusen tills Talia var säker på att friktionen från dem verkligen skulle sätta fyr på dörren. Sen, när Talia fått tag på Jin och dragit henne till sig, kolliderade de fem ljusen och förenades i handtaget på garderobsdörren under mycket fräsande och sprakande. Talia kastade sig ner på knä med ryggen mot dörren och med ett hårt grepp om Jin.
Rummet blev helt tyst igen och när Talia vågade sig på att släppa Jin lite och vända sig om såg de båda hur mönstren och symbolerna på dörren lyste i det spöklika blå skenet tillsammans med handtaget.
”Jin…”
Den dova rösten hade nu bytt tonfall från desperat till tom och utan hopp, men den var fortfarande sorgsen. Den klingade sakta av i natten, i takt med månens sken. När Talia vände sig och såg ut genom fönstret var månen nästan borta. Bara ett svagt, sorgset klot återstod på natthimlen.