Rädda Månen del 6
Talia sträckte ut ena foten bakom sig medan hon kröp över tröskeln för att få den lilla dörren med sig, men det tyckte inte ljuset om. Plötsligt kände Talia det som om tusen händer grep tag i henne och kastade ut henne genom dörren. Hon flög rakt förbi Jin, landade på någonting hårt och gled en liten bit på mage.
Jin släppte omedelbart det hon hade i händerna och rusade in i rummet och tog tag i den lilla dörren. Hon drog och slet i den allt vad hon orkade samtidigt som ljuset slet och drog i henne.
”Talia! Hjälp mig!”
Talia kravlade sig upp och kastade sig in genom dörröppningen och tog tag i dörren. Hon kunde se hur fem glödande ljus, vita den här gången istället för blå, brände sig igenom dörren på andra sidan och målade mönster och symboler i en glödande vit färg. Den lilla dörren var överraskande tung att stänga igen, men Jin och Talia drog och slet i den allt vad de orkade och sakta men säkert gick den igen. Det fräsande ljudet avtog allteftersom dörren stängdes, tills den till slut gick igen med en smäll och allt blev tyst.
”Hur mår du Jin? Har du klämt något?”
Jin kände på fingrarna, på tårna och på näsan.
”Nej, allt känns bra”, rapporterade hon.
Talia pustade ut medan hon ställde sig upp och plockade upp ficklampan och basebollträet från marken.
”Får jag ha ficklampan?”, frågade Jin. ”Månen slåss mot mörkrerna. Det vill jag också kunna. Du ska få en ny av mig sen om den går sönder.”
”Jadå”, svarade Talia med ett skratt och räckte över den svarta ficklampan. ”Men då vill jag ha en färgglad ficklampa istället för svart.”
Talia fortsatte le medan Jin entusiastiskt tog emot ficklampan och började svinga med den som ett svärd för att öva sig på att slåss mot ”mörkrer”. Men när hon slet blicken från Jin och såg sig omkring för att se var de hamnat slocknade leende. Hon tog ett stadigt grepp om Jins arm och drog henne intill sig.
Runt omkring dem fanns… ingenting. De stod mitt i himlen, mitt i rymden, med bara mörker och stjärnor omkring sig. Åt vilket håll Talia än tittade fanns där bara den mörka, svarta himlen med stjärnor i olika färger och storlekar strödda över den. Till och med under dem var det bara tom rymd. Under det de stod på vill säga.
”Talia…!”, viskade Jin hänfört. ”Titta!”
Talia och Jin stod på en gnistrande och glittrande vit väg som tycktes sträcka sig ut i oändligheten framför dem. Det var en ganska bred väg, två personer kunde enkelt gå bredvid varandra på den, och den tycktes vara uppbyggd av miljoner och åter miljoner små diamanter. Men trots att vägen gnistrade och glimmade var det ett mjukt och dovt ljus. Inte det vita skimmer som hade försökt bränna sig in i Jins rum. Det ljuset kom inte från vägen, utan från stjärnorna runt om.
Talia förväntade sig ett knastrande ljud när hon försiktigt tog ett steg framåt, men istället stötte hennes fot emot något som verkade vara glas. Jin gick några steg framför henne och stannade sen och böjde sig ner för att känna på vägen med handen. Men istället för att stöta emot glas sjönk hennes hand ner bland kristallerna och lyfte upp en hel hand full av de gnistrande stenarna.
”Det här blir bara konstigare och konstigare”, mumlade Talia.
