Rädda månen del 4
”Du menar bokstäver”, svara Talia. ”Kom hit så får jag se, så kan jag läsa också.”
Jin gick över till Talia och gav henne pappersbiten. Det såg ut att vara helt vanligt vitt papper. Inte en gammal pergamentrulle som i fantasy-böcker reflekterade Talia. Hon gav Jin basebollträet att hålla så länge och vinklade sedan pappret mot ljuset från dörren så hon kunde se och läsa vad som stod.
Pappret var kanske inte gammalt, men handstilen såg definitivt ut att vara det. Snirklig och väldigt vacker, men svår att läsa, till och med för Talia som hade sett en hel del oläsliga handstilar genom sitt tjugoåriga liv.
Det finns ingen annan att fråga
Utan din hjälp försvinner jag
Mörkret tar över
Du har inte mycket tid
Ett ord du måste finna
Livet hela har jag vigt åt att hitta det
Låt ingen annan få veta det
Akta dig när du stänger din egen dörr
Resterande månsken kan inte öppna den igen
Endast framåt kan du då gå
Rädda mig, Jin
”Lite konstigt skrivet”, mumlade Talia. ”Konstig ordföljd ibland, som om han har…”
”Talia!”, skrek Jin plötsligt. ”Akta, dörren stängs!”
Medan hon läste hade Talia omedvetet släppt sitt grepp om dörren och använt båda händerna till att vinkla pappret med. Hon hann precis titta upp när dörren gick igen med ett klick och det glödande blå ljuset sakta försvann tills det blev kolmörkt i det lilla rummet.
”Talia”, viskade Jin och kramade Talias ben hårt medan hon fortfarande höll i basebollträet. ”Det brukar aldrig vara mörkt här inne. Jag är rädd. Vad är det som händer?”
Talia hörde hur Jin snyftade till och sträckte ner handen för att klappa henne på huvudet. Sedan stoppade hon pappret i ena jeansfickan och tog långsamt av sig ryggsäcken. Hon öppnade den och kände väldigt försiktigt igenom den med handen tills hon hittade sin ficklampa. Hon tände den och gav den till Jin medan hon satte på sig ryggsäcken igen.
”Tur att vi packade för att campa”, viskade Talia och tog tillbaka basebollträet.
Jin höll ett stadigt grepp om Talias ben medan hon svängde runt med ficklampan. Dörren visade inga spår av de mönster som varit där tidigare och det fanns fortfarande inget handtag.
”Det där om att vi skulle akta oss för att stänga dörren stämde ju i alla fall”, mumlade Talia medan hon provade att trycka på dörren.
Rummet var fortfarande tomt, men borta i hörnet bakom pinnstolen började konturerna av en liten dörr formas längst väggen.
”Den andra dörren”, viskade Jin. ”Den får man inte röra när månen är här. Han sitter där borta för att vakta så ingen går in eller ut. Det är farligt där.”
”Vi har ingen annanstans att ta vägen”, viskade Talia tillbaka. ”Och på pappret stod det att vi ’endast kan gå framåt’. Det betyder nog genom den där dörren.”
Talia kände hur den lilla flickan tog ett djupt andetag och försökte vara modig.
”För månens skull”, viskade hon. ”Vi måste rädda månen.”
