The soul of a pisces with the heart of a dragon

Det stod i mitt födelsehoroskop att jag älskar att studera, att lära mig nya saker och att jag är duktig vad gäller språk. Det slår mig nu att det kanske stämmer. Jag har aldrig sett mig själv som språkbegåvad, men jag inser nu hur roligt jag faktiskt tycker att språk är.
   Svenska, engelska, franska och latin. Det är de språk jag läser just nu.

Svenskan har jag kanske ingen större kärlek för. Jag tycker tvärtom att svenskan saknar det ordföråd som krävs för en av mina passioner i livet: Att Skriva. Där är engelskan bättre, enligt mig. Men svenskan är trots allt det språk jag regelbundet använder varje dag, det språk jag använder nu. 

Engelskan är det språk som ligger mig allra varmast om hjärtat. Att få sätta sig ner och skriva på engelska, det går inte att beskriva. Orden flödar mycket snabbare och lättare än svenskan, hjälper mig att bygga berg och gräva floder, ger mig makten att försiktigt skapa varelser och deras liv. När jag skriver kan jag försvinna. Känslan av att skapa och skriva på engelska gör mig närmast lycklig.
   Även att höra och tala engelska tilltalar mig väldigt. Jag blir lika glad och entusiastisk varje gång jag stöter på språket. Jag letar upp det på alla tänktbara ställen. Jag vill ha så mycket det bara går.
   Jag är en besserweisser när det gäller engelsk stavning och grammatik och skall på språkresa till Cambridge i sommar där jag ska gå den mest intensiva pluggkursen i tre veckor.

Franskan har jag inte börjat uppskatta så mycket fören nu när kvalitén på lektionerna går lite bakåt och jag bara har ett halvår kvar. Jag är ingen stor fantast av att lyssna på och tala franska, jag klarar inte riktigt det. Läsa har jag upptäckt är roligt då man läser en lättare bok och plötsligt inser att man förstår sammanhanget. Då blir man riktigt glad.
   Jag vet hur detta låter, men jag älskar att böja franska verb. Det fastnar, det finns ett system och det går lätt. Det är alltid samma sak. Jag blir faktiskt glad av att se ett verb-schema. Jag tycker faktiskt att det är roligt.

Latin har jag bara studerat i ett halvår, men redan innan var jag kär. Jag vet inte vad det är, men ordet "latin" fyller mig med glädje och energi. Ge mig en latinsk text och ett uppslagsverk och du skall hålla mig sysselsatt utan avbrott tills allt är färdigt.
   Det är lika underbart varje gång att gå till latin-lektionerna.
   Att få lära sig språket som används inom naturvetenskap, som används för att namnge djur, som är ett språk som fött så många andra här i Europa, som har historia och som är etymologi är härligt. Grammatiken är bara rolig.
   Läser just nu en bok om latinet och dess kultur och historia och med en översikt över grammatik och en liten ordlista bak i boken. Jag tycker den är helt underbar och jag blir glad varje gång jag ser den.

Att få skriva och uttrycka sig med ord, med ett språk, att få sitta och översätta texter, att få böja verb och sitta med grammatik, att få lära sig ords ursprung. Känslorna av glädje som virvlar i mig samtidigt som ett rofyllt lugn breder ut sig inom mig, är det lycka? För i så fall gör språk mig lycklig. Eller är det den teoretiska och vetenskapliga aspekten som gör det?


Idag fyller min älskade mamma år. Grattis mamma! (även fast du väl aldrig kommer att läsa det här)
Bakade/gjorde tårta till henne.