Jag orkar inte kämpa längre
Visst flyr jag, det vet jag att jag gör. Jag är inte stark, inte längre. Jag flyr, jag gömmer mig, och jag erkänner det. Jag tänker inte kämpa längre, jag orkar inte det. Jag vill inte det. Ända sedan i söndags har jag varit en millimeter från att gråta, hela tiden. Depressionen finns där runt hörnet, väntar på ett tillfälle att stiga fram. Än har det inte hänt, men det kommer. Känslorna är för starka, och jag orkar inte kämpa längre.
Jag är så glad att skolan finns, för dit kan jag alltid fly. Där kan jag alltid vara mig själv, där kan jag slappna av och för en stund krymper känslorna och jag kan se ljus. Där är det ingen som frågar, ingen som pressar mig. Jag behöver inte tänka över varje ord jag säger och varje handling jag utför. Där kan jag bara vara en i mängden, en av alla. Där finns den styrka jag behöver.
Och när jag säger "skolan" inkluderar jag mina lärare och mina underbara vänner.
Vad kommer hända när skolan "inte finns" längre?
Självklart finner jag en trygghet i mitt hem och min familj, men det är oftast i mitt hem som jag blir deppig och ledsen. Även om min familj finns här så är mitt hem ändå för starkt förknippat med den oro och stress som trycker mig. Jag måste bort. Jag måste få fly, få gömma mig. Där är skolan mitt ljus och min styrka. Jag märker själv att när jag har en deppig period längtar jag mer till skolan än annars.
Jag vet mycket väl vad källan till all min stress och oro är. Jag har vetat om den i nästan 16 månader, och även om den har givit mig glädje så orkar jag inte längre.
Jag har slagit om till min analyserande, "kalla" intelligenta sida eller personlighet. Det har bara varit den i tre dagar nu. Att jag slår om till den innebär att det finns alldeles för starka känslor under ytan, känslor som skulle kunna dra mig ännu djupare ner. Och trots att de är blockerade bubblar de upp till ytan. Jag har varit nära att gråta i skolan flera gånger de här senaste två dagarna, och jag tänker inte skylla på trötthet längre.
Jag måste få vara kall och okänslig nu. Måste få vara hård och självisk. Snälla, låt det slut. För jag vet att om det inte tar slut nu så kommer allt detta bara att upprepas om och om igen. Jag orkar inte kämpa längre.
Stackars lilla dej. Om det hjälper får du gärna fly till mej, så kan ja försöka hjälpa dej. Mer än så kan ja inte lova, för ja vill inte lova nåt ja inte kan hålla.
Kram <3
Tack Mlölis, jag ska komma ihåg det. <3
Och detsamma tillbaka.
and here we go again... =.= yippie eller så tar man bara tag i saker o ting (vilket jag oxå kommer snart göra med min klass om dom fortsätter som dom gör o bara bli värre o värre....) jag mear du vet väll vad källan är?? then just go for it and stop it!!! -.- därimot vågar jag inte göra så mot min klass för nu är det liv vi pratar om o oavsett hur dålig existensen är så ska man inte döda någon bara sådär.... aja du vet att vi finns o stöttar vad du än gör fast jag tycker bättre om att du skulle ta tag i källan o bara få ett stop....
