Vad bra det går för mig hela tiden
Jag är så fantastiskt duktig på att uppdatera bloggen just nu känner jag. =P
Och sen finns det ju en massa andra saker i livet som går så fantastiskt bra för mig, haha. Som typ mitt skrivande. Jag vill skriva, det finns hur mycket lust och vilja som helst, men när jag sätter mig för att göra det så blir det mest "..." och inte mycket mera. Vet inte vad och hur jag ska göra. Vill skriva, men har ingen specifik inspiration. Är väl därför jag hittar på nytt hela tiden och inte fortsätter på gammalt. Mycket enklare att bara skriva ut en situation som uppstår i samma sekund som man skriver än planera utefter kända karaktärer. Typ.
Sen går det ju alltid fantastiskt bra för mig att prata med Joakim på kvällarna. Jag vet inte varför. På senaste tiden har jag blivit allmänt mer fler apersonligheter än vanligt. Beter mig aggressivt fast jag inet är det minsta sur eller arg på någon. Har deffensiva diskussioner fast jag inte är arg. Jag vet inte själv varför jag gör det. Herre gud vad jag skämms sedan efteråt.
Och jag har börjat med något specialbeteende mot Joakim. Jag ska av någon anledning vara extra typ... spydig och konstig när jag pratar med honom. Jag vet inte varför, och jag säger ju bara en massa dumma och fel saker och skämms otroligt efteråt och bara önskar att det aldrig hänt. Jag vill ju inte ens vara så.
Jag tror jag överanalyserar mig själv och mina reaktioner. Därför måste jag av någon anledning bete mig extra skumt. Jag fattar inte varför jag inte bara slappnar av och är mig själv. =/
Ju mer jag gräver i mig själv, dessto fler känslor finns det. Eller, inte flera, det mer förstärker allt som redan finns. Det är jobbigt. Det gör att jag beter mig onormalt.
Men förutom den känsliga pessimist-Charlie så är allting bra. =) Allting i mitt liv är jättebra, fast med tanke på att det är det normala tillståndet (jaopps, bortskämd) så är det väl inte så intressant för omvärlden. Men iaf. =)
Ingen är här, så jag går väl och lägger mig nu. Antar jag. Eller spelar lite FlyFF först. Man vet aldrig.
Och sen finns det ju en massa andra saker i livet som går så fantastiskt bra för mig, haha. Som typ mitt skrivande. Jag vill skriva, det finns hur mycket lust och vilja som helst, men när jag sätter mig för att göra det så blir det mest "..." och inte mycket mera. Vet inte vad och hur jag ska göra. Vill skriva, men har ingen specifik inspiration. Är väl därför jag hittar på nytt hela tiden och inte fortsätter på gammalt. Mycket enklare att bara skriva ut en situation som uppstår i samma sekund som man skriver än planera utefter kända karaktärer. Typ.
Sen går det ju alltid fantastiskt bra för mig att prata med Joakim på kvällarna. Jag vet inte varför. På senaste tiden har jag blivit allmänt mer fler apersonligheter än vanligt. Beter mig aggressivt fast jag inet är det minsta sur eller arg på någon. Har deffensiva diskussioner fast jag inte är arg. Jag vet inte själv varför jag gör det. Herre gud vad jag skämms sedan efteråt.
Och jag har börjat med något specialbeteende mot Joakim. Jag ska av någon anledning vara extra typ... spydig och konstig när jag pratar med honom. Jag vet inte varför, och jag säger ju bara en massa dumma och fel saker och skämms otroligt efteråt och bara önskar att det aldrig hänt. Jag vill ju inte ens vara så.
Jag tror jag överanalyserar mig själv och mina reaktioner. Därför måste jag av någon anledning bete mig extra skumt. Jag fattar inte varför jag inte bara slappnar av och är mig själv. =/
Ju mer jag gräver i mig själv, dessto fler känslor finns det. Eller, inte flera, det mer förstärker allt som redan finns. Det är jobbigt. Det gör att jag beter mig onormalt.
Men förutom den känsliga pessimist-Charlie så är allting bra. =) Allting i mitt liv är jättebra, fast med tanke på att det är det normala tillståndet (jaopps, bortskämd) så är det väl inte så intressant för omvärlden. Men iaf. =)
Ingen är här, så jag går väl och lägger mig nu. Antar jag. Eller spelar lite FlyFF först. Man vet aldrig.
Kommentarer
Trackback
