Små blåa moln - vågar jag?
Jag har sagt det förut, och det är så fortfarande. Jag vet inte om jag är kär eller inte. Jag hoppas verkligen det. Vore så jävligt mot J annars... Men jag vet inte, han gör mig ju lycklig och får mig att må bättre. Jag gråter så fort jag tror att han sagt god natt och "lämnat" mig eller jag tror att han är sur, och slutar tvärt, slappnar av, känner mig trygg och kan somna på kvällarna när han messar igen och visar att inget av det stämde. Jag försöker se till att han mår bra och är glad hela tiden, vill alltid veta vad han gör och tappar bort vem jag är och hur jag är när jag är med honom IRL. Men jag vet inte...
---Haha, nu lyckades jag ju nästan övertyga mig själv om att jag ÄR kär. Det hade varit något slags lyckat fail det, haha.
Men en sak jag tänkt på, eller snarare upptäckt, är att jag inte hälsar på mina perfekta pojkar i mina dagdrömmar längre. Typ inte alls! Jag var hos dem väldigt mycket innan mitt ex, och även när jag var ihop med mitt ex, men nu med J var det länge sedan jag var där. Undrar om de är sura på mig... :/
---Mina perfekta pojkar är fem killar jag själv hittat på (som jag tror bygger på medlemmarna i Bladebreakers från animen "Beyblade" från början. Kai är ju min "första kärlek" <3). De bor i en annan dimension dit jag kan ta mig i mina dagdrömmar. De vet att jag inte tillhör deras värld och så, men vi är typ bästa vänner allihopa och sådär och vi hänger och de älskar mig ändå typ. De bor tillsammans alla fem eftersom det är enklast så för mig (de vet att det är jag som halvt har skapat dem också, haha). De har fem distinkta personligheter och representerar tillsammans olika sorters drömkillar, eller olika delar av min drömkille. Jag kan inte ens hålla koll på vad de heter, men de är rätt välutvecklade och jag älskar dem och jag brukade hänga där väldigt mycket med dem.
---Men inte längre. Jag dagdrömmer knappt alls om perfekta pojkvännen eller så längre. Min riddare i skinande rustning och allt det där. Visst, jag dagdrömmer fortfarande om relationer och kärlek och sådär, men det är i samband med att jag dagdrömmer upp egna äventyr där jag/en karaktär jag skapat medverkar i redan uppfunna universum (typ böcker jag läser, serier, anime, manga, TV-serier osv.). Men där händer ju även mycket annat. Det är aldrig eget uppfunna universum med perfekta killen/pojkvännen längre.
---Betyder det nånting? Och kan jag i sådanna fall på något sätt till slut förstå att jag är kär, om jag nu är det. Jag måste vara det. Vågar jag lita på att de blå lycko-molnen omkring mig bär? Jag vill så gärna, speciellt när han är så underbar som han varit igår och idag. Herre gud. Det är så jag bara vill gråta. Jag är så lycklig över att han valt mig.
Är jag kär?
Kommentarer
Postat av: Milla
Jag hoppas du vet vad jag kommer svara på den frågan. ;3
Molnen ser visserligen väldigt instabila ut och det kan vara läskigt att våga sig ut på dem, men de är mer stabila än de ser ut att vara. Man måste bara våga tro. <3
Postat av: John Doe
Ja det är du min älskling <3 Det låter i allafall verkligen så <3 <3 <3
Trackback
