The soul of a pisces with the heart of a dragon

Jo förresten, jag vill bli mamma. Det kan jag kanske tänka mig. Annars verkar allt bara vara jobbigt och tråkigt. Allt ger mig bara ångest. Jag vet inte vad jag vill eller kan bli. Jag är ju bara medel på allt.

Jag kanske kan bli webbdesigner iofs. Har jag inte tänkt på så mycket. Jag vet inte om jag kan bli programmerare direkt. Men det kanske skulle vara roligt att jobba med datorer och kod. Men jag vet inte om jag vill tillbaka till KTH. Då kommer jag säkert bara att må dåligt igen.

Jag känner mig ensam, isolerad och utanför. Som om jag står på den där öde, döda ön igen och alla andra seglar bort i nya, fina båtar och vet vart de är påväg. Men jag klarar inte ens av att binda ihop en flotte. Och sen blir alla bara arga över att jag inte klarar av det. Och över att jag är ledsen. Som om jag tycker det är kul att känna mig som en stor, värdelös idiot.

Jag vill inte jobba längre. Men jag ska tvinga mig själv. På fredag har jag inget val. Sen får jag väl sparka lite på mig själv och se hur det blir. Förhoppningsvis kan jag le mot barn och personal hela dagen. Åtminstone åt vetskapen om att jag slipper att mamma och pappa är arga/besvikna på mig. Slipper deras tjat lite till. Slipper känna mig som en otillräcklig besvikelse några dagar till. Jag klarar inte av att plugga. Jag klarar inte av att jobba. Jag klarar inte av att köra bil.

Jag försöker att inte klamra mig fast vid någon. Så jag inte är ivägen. Jag vill att mina vänner ska lyckas med sina studier och allt sitt. De har egna liv. De små låtsas-systrarna växer upp. Medan storasyster står kvar. Det finns ingen ork till något annat just nu.

Sen vet jag att jag sover alldeles för lite. Och det påverkar mitt humör oerhört. Speciellt såhär på kvällen. På förmiddagarna mår jag faktiskt relativt bra. Och på helgerna när hela familjen är hemma. Då är det ganska lugnt. Då känns det ändå ganska bra. Eller när jag får ett mail eller sms från faster eller farmor. Även om jag inte skriver så himla ofta till dem. Det är inte så bra.

Kanske är jag också duktig på att gräva ner mig i mitt eget mörker, att skapa min egna onda cirkel. Jag lixom förstärker min egen depression så att säga. Jag borde kanske egentligen tvinga mig själv till att göra saker när jag mår dåligt bara därför att. Jag brukade ha skolan att gå till (skola som i innan KTH), och där fanns ju alla människor som var viktiga, både vänner och lärare. Jag tror det hjälpte så mycket att ha skolan. Nu finns den inte längre. Nu måste jag ta hand om mig själv. Inte lätt när man är en ganska passiv människa.

Jag skriver det här mycket för att skriva av mig. Egentligen kan det mycket väl vara så att jag gör det värre än vad det är. Jag har en jättefin familj, både nära och längre bort. Jag bor i ett fint och tryggt område. Jag har en fantastisk pojkvän. Jag har fina och äkta vänner. Jag har lyckats komma in och gå på KTH. Jag har lyckats skaffa jobb själv, och det väldigt snabbt (det är ju faktiskt egentligen en bra sak). Jag har bra betyg från gymnasiet och bra poäng från högskoleprovet att söka in till något på. Jag har chansen att göra precis vad jag vill. Kanske är jag faktiskt ledsen för att jag inte vill bli lärare egentligen, men lixom "tvingar" mig själv till det just nu. Sen har jag nog en stor separationsångest som mamma sa från Mlölis och S.

Jag älskar faktiskt mina föräldrar väldigt mycket även om det kanske inte alltid låter som det.

Nu är det mitt i natten vilket betyder att alla mina känslor är en enda stor fet överdramatiserad storm just nu. Men det är min blogg. Det är skönt att kunna få ur sig sånt här till ingen speciell. Om jag slutar att omedvetet tvinga in mig själv i hörn och kommer ihåg att andas och sova kommer jag att klara mig. Jag säger inte att allt jag skrivit är rent påhitt och att jag egentligen mår bra, för det gör jag inte. Däremot mår jag nog inte såhär dåligt. Jag är kanske lite för bra på att skriva, så då låter det som jordens undergång varje gång jag bloggar ungefär.

Idag hände faktiskt en lite rolig grej. S hade punktering på sin bil (den är ju inte henens per say). Egentligen inet roligt alls, men själva punkteringen var helt klart bisarr. På insidan hade säcket spruckit ett helt varv runt i gummit. Och assistanskårens nisse fick knappt plats med sin bil i parkeringsgaraget. Och han hade en orange overall, som fysikerna på KTH (jag har fått min overall nu btw, efter att ha väntat i bara ett år!). Åh, det var faktiskt lite roligt. Bara för att allt var så bisarrt och lite Alice i Underlandet-varning. Och Emi är en vandrande godisaffär. Åh, min låtsas-systrar är ju bara för roliga.

Nu när jag skrivit av mig, och mamma sett lite och pratat lite med mig, så känns det bättre. Att bara få ur mig allt på bloggen hjälper. Jag bryr mig inte om att min blogg ibland förvandlas till typ terapi. Till någon nytta måste den ju vara. Och hjälper det så är det ju bara bra tycker jag. Den här gången har jag stängt in allt det dåliga inom mig under iaf en vecka. Jag brukar inte göra så. Det brukar inte gå. Och det var nog inte särskilt bra heller.

Jag mår kanske inte magiskt bra imorgon. Och jag kanske fortfarande måste sparka lite på mig själv inför fredag. Jag vill knappt gå ut med grannens hundar imorgon, haha. Jag kommer säkert inte göra något annorlunda och fantastiskt imorgon som bara plötsligt gör allt bättre. Jag kommer säkert vara ledsen imorgon också. Men det här kanske är ett steg i rätt riktning iaf. Jag ska titta på vad det finns för kurser och utbildningar i webbdesign imorgon iaf. Och kanske försöka fortsätta skriva på min nya story. Jag ska klä på mig, ta det lugnt och göra något. Det kan ju bara bli bättre tycker jag. Kanske kommer jag äntligen på vad problemet är. Vi får väl se. Nu ska jag i alla fall lägga mig och sova. Mitt rum ser ut som det alltid har gjort. Det är normalt och förändras inte. Det är skönt. :) Oj vad jag nog är trött egentligen.